Balanserandes på gränsen

Tillbaka i Lima checkade vi åter in hos Angelo i Miraflores, ett glatt återseende. Att återvända till samma ställe kändes lite som att komma hem. Vi passade på att skicka hem en del av våra vinterkläder i ett paket (vi håller tummarna för att det kommer fram) och spenderade kvällarna på en mysig jazzrestaurang i närheten.

Vi hade tänkt flyga till Ecuador men insåg (lite för sent) att det var väldigt dyrt... Angelo och hans son (som precis kommit från Ecuador) tipsade då om att istället flyga inrikes så långt som möjligt för att sedan ta bussar över gränsen till en stad som heter Guayaquil, där alla resor till och från Galapagos passerar. Det skulle bli mycket billigare och gå att göra på en dag utan problem. Sagt och gjort. Vi bokade det första morgonflyget till Piura i norra Peru, och tog nogranna instruktioner om hur vi skulle ta oss vidare.

04.00 ringde klockan. En taxi vantade pa oss som skulle ta oss till flygplatsen. Men knappt hade solen hunnit gå upp när problemen började. Vår gate var upptagen av ett annat plan som av okänd anledning var försenat, vilket gjorde att även vi blev försenade. Således kom vi fram till Piura kl 10 istället för kl 8 som det var tänkt. Därifrån skulle vi ta bussar norrut till Tumbes, sista peruanska staden innan gränsen. De skulle enligt uppgift gå en gång/halvtimme (vilket de möjligen gjorde), men biljetterna var slut fram till kl 12. Vi lyckades fa tva platser med 12.00 bussen, som enligt bokningspersonalen skulle ta tre timmar till Tumbes. Den gick forst 12.30 och tog 5 timmar. Vi var nu totalt 6,5 timmar sena mot vad vi hade raknat med och solen borjade gomma sig bakom horisonten.

Val framme i Tumbes, valdigt trotta och hungriga, mottes vi av en ytterst otrevlig stamning. Alla forsokte lura in oss i en tuc-tuc eller en taxi for att ta oss till gransen/hotell/avlagsen parkering perfekt for att rana oss. Gransen mellan Peru och Ecuador ar okand i hela sydamerika pa grund av att manga turister blir lurade och ranade har. Darfor hade vi bestamt oss for att inte ta en taxi utan aka med ett storre bussbolag over gransen.

Vi fragade en kvinna i ett tidningsstand hur man skulle ta sig till bussbolagens kontor dar vi skulle boka platser. Hon sa direkt att det ar valdigt farligt att aka taxi, sa hon skulle hjalpa oss att vinka in en saker taxi. Det slutade med att hon vinkade in en liten tuc-tuc som vi knappt fick plats i med vara stora vaskor. Den tog oss i alla fall runt till de tva bussbolagen vi skulle forsoka fa platser med, men eftersom vi var sa mycket forsenade sa var allt slutsalt. Vi fick lite latt panik. Staden var grasligt hotfull, vi ville inte stanna dar och hade dessutom redan ett bokat boende for kvallen i Guayaquil. Tuc-tuc killen kunde inte ta oss till gransen sa nu aterstod tre daliga alternativ. 1 -Ta en okand taxi till ett okant hotell och stanna en natt. Forutsatt att vi inte blev ranade pa vagen dit. 2 - Ta en okand taxi till gransen. 3 - Aka med en kille som tuc-tuc killen verkade bekant med. Han korde en helt vanlig bil och berattade att det fanns en flygplats pa andra sidan gransen dar det skulle ga ett plan som vi skulle hinna med.

Vi kande att vi inte ville stanna kvar i staden sa vi akte med den sistnamnda. Det kandes som det minst daliga alternativet tills vi satte oss i baksatet i bilen och upptackte att det inte fanns nagra handtag att oppna dorrarna med inifran. Vi var alltsa instangda. Paniken vaxte och vi skrek at chaufforen att Martin maste fa sitta i framsatet. Det gick han med pa och den dorren hade handtag sa man kunde ta sig ut. Antagligen gjorde detta att vi valde att stanna kvar i bilen trots allt. Vi borjade aka men efter ca 5 minuter stannade han till langs vagkanten. Vi undrade vad som var pa gang. Det visade sig att han hade en kompis som skulle med. Av alla historier vi har hort om folk som blivit ranade sa ar kanske det storsta varningstecknet pa att det kommer att ga at helvete att de vill plocka upp en kompis som ska med. Vi skrek nej, absolut inte, vilket han helt otippat ocksa gick med pa och korde vidare. Det var langt till gransen och vi satt med hjartat i halsgropen hela tiden medan det blev allt morkare och morkare ute. Chaufforen hade en filt som lag utvecklad over instumentbradan, vilket manga hade i sina bilar. Men det var forst nar han borjade leta efter nagot dar under som den verkliga paniken kom. Han drog fram ett svart och avlangt foremal, forsta tanken var att det var en pistol. Nu ar vi korda. Till var lattnad var det bara en fonstervev som han av nagon anledning anvande valdigt ofta och forvarade under filten. Den varsta paniken lade sig lite.

Ytterligare ett tecken at fel hall var nar han inte foljde skyltarna mot gransen utan svangde av. Vi fick forklaringen att sjalva migrationskontrollen lag at ett annat hall. Det lugnade oss inte sarskilt mycket eftersom han hade sagt samma sak om han hade for avsikt att rana oss. Det visade sig dock vara ratt vag, till migrationskontrollen. Val framme dar fick vi vara pass stamplade och han tog oss sedan vidare till gransen. Dar skulle vi ga igenom och ta en ny taxi till migrationskontrollen pa den Ecuadorianska sidan, ca 4 km fran gransen. Han sa att har slutar min service och ville ha betalt. Han maste tagit i sa han nastan sket pa sig nar han ville ha 40 dollar forst for en resa som egentligen inte bor kosta mer an ca 60 svenska kr. Tillslut fick han 50 soles vilket motsvarar ca 125 kr.

Inne i Ecuador visade han oss till en annan taxi. Han papekade for oss att det var viktigt att ta en gul taxi med telefonnummer, men den har sag ut som en helt vanlig bil. Den nya chaufforen stod och pratade med polisen nar vi kom, sa det skulle vara sakert menade de. Det tyckte inte vi var nagon som helst garanti for sakerhet i det har landet. Vi pekade direkt pa den gula taxibilen med nummer som stod parkerad precis bakom och ville aka med den istallet. Det var inga problem och vi lyckade till och med fa en chauffor som kunde lite engelska. Han upplyste oss snabbt om att det inte alls fanns nagon flygplats i narheten och inga flyg till Guayaquil heller, sarskilt inte kl 20.00 som de andra killarna hade sagt till oss. Det hade vi vid det har laget redan misstankt sjalva. Det aterstod alltsa att forsoka fa tag i en buss efter taxiresan till migrationskontrollen, vilket var nya chauffor inte trodde skulle vara nagra problem.

Nar vi kommit fram till migrationskontrollen och fatt vara pass stamplade fragade chaufforen om vi hade brattom, vilket vi hade. Han erbjod sig att kora oss en storre stad en timme darifran dar bussarna till Guayaquil skulle ga oftare. Mot 30 dollar gick vi med pa det, vi ville bara fram och den har killen kande vi att vi kunde lita pa. Nagon timme senare kom vi fram till en stor rondell dar folk stod vid vagkanten och vantade pa bussar. Bussen till Guayaquil skulle komma inom 10 min. Efter ca 25 minuter kom den och vi kunde hoppa pa. Vi var overlyckliga over att taxichaufforen gick att lita pa och att vi nu antligen fatt tag i en buss. Tre timmar senare anlande vi till bussterminalen i Guayaquil, trotta och utsvultna. 00.30 klev vi antligen in genom dorren till varat hostel, fortfarande lite skakiga men glada att vi ens var vid liv.

Nu aterstod att fa tag i en resa till Galapagos, vart sista aventyr pa den har resan!

Nazca och Huacachina

Resan mot Nazca kunde ha borjat battre for Malins del. Hon hade matt illa sedan middagen, vilken kom upp mindre an en timme efter att bussen borjat rulla. Darefter lugnade det sig, men natten blev inte en av de basta under resan. Vi kom fram tidigt pa morgonen och hamtades upp av resebyran som skulle ordna flygturen. De meddelade att vadret var daligt (dis och dimma), men att man hoppades att det skulle latta under dagen. Dagen fore hade ingen kunnat flyga, sa det var dessutom ko. Vi valde darfor att aka till Chauchilla cemetary strax utanfor Nazca, en plats dar Nazcafolket hade ett flertal 2000 ar gamla gravar som mellan 50-90-talet plundrades pa allt av varde. Mumierna som fanns i gravarna stroddes ut i oknen dar de forstordes av vader och vind. Idag har man restaurerat det man kan, men fortfarande ligger en hel del manniskoben strodda har och var i okensanden. Det var anda haftigt att se flera tusen ar gamla originalmumier, intakta med har och allt.


Skelettdelar overallt.



De aldre haller konferens. Dessa killar var sk. Shamaner,
haxdoktorer, darav det langa haret.

Samtliga gravplatser ser ut sa har.


Nar vi kom tillbaka fick vi order om att aka till flygplatsen och borja koa for vart flyg. Det tog nagra timmar, men till slut var det dags. Vi var fem personer som nervosa packade in oss i den lilla cessnan. Tidigare har det skett en del olyckor har och sakerheten har ifragasatts, men efter den senare ska de tydligen ha infort skarpta regler. Vi var dock lite osakra pa exakt vad det innebar i Peru...



En Cessna. Modell liten.



Pavag upp i luften. Vi mar bra ansalange.
Killen bakom ser lite nervos ut.

Vi kom i alla fall upp i luften och uppvisningen kunde borja. Piloterna cirklade over figurerna (som sag mindre ut fran luften an vad vi hade vantat oss) at olika hall sa att alla fick se allting. Det innebar dock aven en del ganska kraftiga svangar och lutningar, vilket tillsammans med turbulensen fick de flestas magar att hissna och ansikten att anta en gronaktig ton. Till och med Martin (som aldrig blir aksjuk) borjade se lite anstrangd ut efter en stund. Malin som redan madde daligt ska vi inte ens tala om. Killen bakom grimaserade rejalt varje gang planet svangde, men klarade sig precis. Upplevelsen var anda riktigt haftig och vi hade inte velat vara utan den! Har kommer ett smakprov pa nagra av de linjer vi fick se.



Geometriska figurer.

  

En apa.



En kolibri.

 

En papegoja?

Handerna (t.h), tradet (t.v) och ett utkikstorn.

En astronaut.

Det ar svart att se pa bilderna hur stora dessa figurer egentligen ar. Astronauten ovan ex. ar avbildad pa ett stort berg, som ser ganska litet ut fran ovan. Klicka pa bilderna sa blir de storre. (Galler ju hela bloggen).



Piloten verkar glad over att vi ar nere.


Nar vi kom ner madde vi sadar, men var anda tagna av de haftiga linjerna. Det var dags att aka tillbaka till Nazca dar vi skulle ta bussen till Huacachina pa kvallen. Dock hade vi inte bokat nagot boende dar (eftersom vi inte visste om flygningen skulle bli av samma dag) och nar vi ringde for att boka hotell var allt fullt! Vi fick alltsa stanna en natt i Nazca, lite oplanerat och ovalkommet. Det visade sig dock vara behovligt, for bara nagra timmar senare fick Martin uppleva sin savitt han minns forsta ordentliga magsjuka i livet. 7000 piller senare, och en promenad genom hela Nazca i pyjamas for Malins del (for att kopa pillrena och vatten) kunde vi dagen efter ta oss till Huacachina med buss utan problem.

Val framme i Huacachina var det strax dags for Buggie-bil ut i sandoken for att sandboarda och njuta av en helt vansinnig bilfard. Forst hamnade vi i en bil med en grupp franska adrenalinpumpade ungdomar som satt och var taggade till tusen. Strax visade sig det att vi satt i fel bil, varpa vi forflyttades till en annan bil full med italienska pensionarer =( Jippie? Vi akte ivag i full fart, det guppade ordentligt och sog till i magen lite for ofta for de stackars italiernarna som satt och holl stenhart i satena framfor. Haha. Vi hade iaf skitkul!

Sjalva sandboardingen sag till en borjan lite farligt ut, rent av livsfarligt. Det visade sig senare att det inte var varre an att aka pulka pa magen. Det gick riktigt fort!



Malin taggad till tusen.



Ska vi ta och hjalpa farbror Martin ner pa bradan?
Stel som en pinne.

Aaaaaaaaaaaahhhhhhhh!

 

Backen var brant och laaaaaang. Nu ar iaf bada nere.

 

Malin i backen. Langt dar nere star bilen och vantar.

Helskinnade akte vi tillbaka till hotellet och utforskade sjalva orten under eftermiddagen. Ett litet dopp i poolen inne pa hotellomradet hanns med innan middag.



Hotellomradet. Finaste hittills pa resan.



Gatorna i Huacachina.





Lagunen mitt i orten.



Nasta dag var det dags for en tur ut till de lokala vingardarna. Vi besokte tva gardar, en industriell och en mindre familjeagd gard. Har tillverkade de mest sota viner och Pisco, Perus nationalsprit, om det nu finns nagot sadant.



Den har gamla pressen anvandes for att pressa druvorna,
 forr i tiden. Druvsaften rinner ner till hoger i bilden.
Idag anvands maskiner.



Har provsmakar vi Pisco pa den familjeagda garden.
Skal!

Nu ar det dags att aterse Lima, ett nodvandigt stopp pa vagen upp mot Ecuador och forhoppningsvis en tur till Galapagosoarna!

Kloster och kondorer

Vi kom fram till La Paz tidigt pa morgonen och tog in pa samma hotell som forra gangen. Hotellet serverade visserligen frukost (brod, marmelad, juice och the liksom i princip alla stallen har) men forra gangen lyckades de inte producera samtliga bestandsdelar forran efter 40 minuter. Troligen beroende pa att de forst raknade alla nya gaster i restaurangen, sedan gav alla en kniv, darefter en kopp, varpa de gick for att hamta brodet men da kom det in tva till i restaurangen och de fick borja om fran borjan med knivarna. Sydamerikansk effektivitet i ett notskal :-)  Efter lite research upptackte vi att ett av grannhotellen hade en flott frukostbuffet dar man kunde kopa in sig for 35 kr/pers! Deal. Matta och belatna inforskaffade vi sedan bussbiljetter tillbaka till Puno nastkommande dag. Resten av dagen strosade vi runt lite i stan, besokte ett coca-museum (om cocavaxten, bladens anvandning, kokainframstallning osv) och avslutade med att ata lyxig middag pa frukosthotellet - resans hittills godaste!

Bussresan till Puno tog nastan hela dagen, men forflot utan nagra storre bekymmer. Nar vi kom fram radde festivalstamning i staden, och dagen efter var gatorna fulla av paraderande barn i olika utstyrslar som skanderade "Peru! Peru!" och marscherade efter basta formaga med ordentligt flaxande armar och ben.
  

Barnparad mitt i Puno, en del av den veckolanga festivalen.



Pa en restaurang serverades kottgryta med appelmos.
Ovanlig kombination?!

Vi informerades om att orsaken var att Perus storsta helgdag (sjalvstandighetsdagen) skulle infalla den 28 juli, men att man firade hela veckan. Samt att alla peruaner var lediga. Samt att alla peruaner reste. Framforallt inrikes. Great. Under den kommande veckan skulle det komma att innebara dubbla priser pa boende/biljetter och att det mesta var fullbokat, vilket tvingade oss att andra vara resplaner flera ganger. Sa har blev det i alla fall:

Vi kom med var buss till Arequipa och kom fram sent pa kvallen. Dar checkade vi in pa ett jattemysigt hotell, fullt av olika sma innergardar, trappor och passager samt en mysig tradgard att ata frukost i. Dagen efter hittade vi snabbt en tur till Colca Canyon och resten av dagen spenderade vi i ett enormt kloster (Monasterio Santa Catalina), som en hel liten stad i sig. Pa kvallen at vi middag pa en restaurang som inte serverade nagot annat an rejala grillade kottbitar av alla de slag, och Martin var lycklig som ett litet barn.

 

Inne pa varat hostel.



Tradgarden



Inne pa klosteromradet.



En av klostrets innergardar.



Shoppinggata i Arequipa.



Plaza de Armas i Arequipa.


Tidigt nasta morgon bar det av mot Colca Canyon, via en nationalpark dar man kunde se vicuñas, llamor och alpackor strova runt (tre djur fran samma slakte). Vi passerade ocksa resans hogsta punkt, 4910 meter. Pa eftermiddagen kom vi fram till staden Chivay, dar vi skulle tillbringa natten. Vi trotsade den isande vinden och tog oss ett ordentligt bad i deras varma kallor innan middagen med folkloristisk show tog vid pa kvallen. Denna gang dock utan gratande barn och vi lyckades bada slippa undan att dansa.

 

Alpacka.

 

Llama.



Vicuña.

 

Varma kallor.


Antligen var det sa dags att spana efter kondorer, som mater upp till 4 m i vingspann och kan bli 60 ar gamla. Vi gav oss av i ottan och efter ett par stopp i nagra smabyar langs vagen blev vi avslappta vid canyonens borjan. Redan efter nagra minuter sag vi de forsta kondorerna, dock ganska langt bort. Efter en halvtimmes vandring nadde vi "Cruz del condor", den officiella utsiktsplats dar man ska ha storst chans att se de jattelika faglarna. Efter en stunds talamodsprovande vantan flog den forsta forbi. Sedan en till. Och en till. De hade sina nasten under en klippkant strax nedanfor oss och flog fram och tillbaka mellan dem. En maktig syn. Vid ett tillfalle flog de sa nara att vi nastan hade kunnat rora vid dem. Martin fotade som en tok och fick nagra riktigt fina bilder.

Njut av masterverken!

  

Efter nagon timmes fagelspaning bar det av tillbaka till Arequipa dar vi shoppade lite souvenirer i vantan pa nattbussen mot Nazca. Nar vi kommer fram vantar (forhoppningsvis, om vadret tillater) en flygtur over de mystiska Nazcalinjerna!