Vi hade i alla fall tur med vadret!

Da var det dags for var lilla avstickare till Bolivia for ett besok i Saltoken, belaget i sydvastra delen av landet. Denna resan borjade med en natt i La Paz som fick avsluta foregaende inlagg. De flesta turerna utgar fran en liten hala, Uyuni, och varar i tre dagar. Under den tiden aker man jeep i saltoken dar man far uppleva kaktusoar, vulkaner, sjoar i olika farger, geysrar, varma kallor, flamingos, lamor och massa andra djur.

Det fick inte vi...

Var resa till Uyuni inleddes med ett misslyckat forsok att boka tva platser med det basta bussbolaget. Istallet fick vi noja oss med det enligt turistinformationen tredje basta bolaget da nummer tva ocksa var fullbokat da vi skulle aka. Andra kvallen i La Paz packade vi saledes in oss i bussen, lite trangt tyckte Martin, men annars helt ok. Tills vi borjade rulla.

Redan efter bara nagra minuter gjorde vi vart forsta stopp. Busschaufforen och tva andra medhjalpare hoppade ur, fallde upp en lucka pa sidan, krop in och borjade banka pa saker. 10 minuter senare rullade vi vidare, men ingen fick veta vad som hade hant eller vad som var fel. Innan vi kom ur La Paz hade vi tvingats gora tva stopp till à 30 min utan att nagon fick hora ett ord om vad som var fel. Daremot hordes en j*vla massa andra ljud (bankande, gnisslande, skrapande etc) hogt och tydligt. Vid det sista stoppet sprang en av killarna ivag och kopte en rulle nylontrad, sedan stod alla vid fronten och pysslade lange och val.

Vid det har laget var vi ganska oroliga eftersom vi hade ca 11 timmar framfor oss i ett fordon som verkade vara hamtat fran "Skrotnisse och hans vanner". Dessutom visste vi att vi skulle fardas genom odemark pa riktigt usla vagar. Natten var raddad. Tillslut lyckades vi i alla fall somna. Efter ett par timmar vaknade vi av kylan. Vi forsokte titta ut, men det sket sig for insidan av rutan var tackt av frost! Huttrande packade vi in oss i sovsackar och yllefiltar och lyckades somna igen.

Hela tiden tankte Martin: "Vad finns kvar som kan skita sig, jag menar, nagot mer maste ju handa? Det har har gatt alledes for smartfritt hittills. Vi ar ju anda i Bolivia, kant for sina grymma vagar, NOT..." Det skulle han inte ha tankt. Vi vaknade plotsligt (runt 04.00) med ett kraftigt ryck! Vad hander?? Vi tittade upp och hela varlden lutade ca 30 grader. Martin tankte: "Det var det." Vi skrapade oss igenom isen pa rutan och sag till var lattnad att bussen visserligen hade kort i diket, men att den inte hangde ut over ett stup.

Pa vag ner i diket...

Vi hann knappt dra en lattnadens suck forran busschaufforen, med alla passagerare kvar pa bussen, forsokte kora upp pa vagen. Bussen gungade ordentligt fran sida till sida och Malin, som satt vid hogerfonstret, insag snabbt att om bussen nu valte skulle hon fa alla over sig. Nu var vi livradda bada tva. Tillslut tankte busschaufforen till och beordrade alla av bussen. Vi pustade ut, och klattrade ur efter basta formaga.

Busschaufforen (pa aggressiv spanska): Ni maste putta bussen!

Martin i bla troja.

Ute var det kolsvart och minusgrader. Ingen hade ordentliga vinterklader pa sig eftersom alla hade legat och sovit. Vi borjade med att putta bussen framifran samtidigt som chaufforen backade med gasen i botten. Inget hande.
Fail.

Utrustade med spade och hacka skulle allt losa sig.

Efter en stund borjade de grava framfor hjulen, en metod som tydligen hade fungerat tidigare?! Det innebar att detta inte alls var forsta gangen. Vi visste inte om vi skulle tycka att det var bra eller daligt...

Folk borjade bli ganska oroliga att vi inte skulle komma darifran.

En lastbil stannade till men korde snart ivag igen.

Efter over en halvtimme hade inte mycket hant. Alla holl pa att frysa ihjal sa de gjorde upp en eld vid vagkanten. De som inte puttade bussen borjade samla bransle till elden istallet. Sasmaningom hade de gravt fardigt framfor hjulen och det var dags for ett nytt forsok att putta upp bussen. Denna gangen bakifran. Vi samlade nya krafter och tog i for vara liv. Forst verkade det hopplost, men plotsligt sa hande det alla hade vantat pa. Bussen rullade! Alla jublade och krop snabbt in i bussen igen. Resten av resan gick forhallandevis smartfritt.

Livforsakring

Vi kom fram till Uyuni tidigt pa morgonen och mottes av en bitande, genomtrangande kyla. Vi hade inte bokat nagot boende sa vi fick konsultera Lonely Planet-boken. Eftersom att natten varit som den varit sa bestamde vi oss for att prova ett av de basta hotellen. Det var ju bara for en natt. Till var lycka hade de inte bara ett rum utan ocksa resans hittills basta frukostbuffé.

Inne pa hotellet

Under frukosten traffade vi ett australiensiskt par som hade gjort lite research bland researrangorerna och hittat tva som hade turer med engelsk guide i saltoken. Det sparade oss en del tid eftersom vi kunde noja oss med att prata med dem. Sagt och gjort.

Uyuni, en ganska ode plats, men lugn och iskall.

Vi knallade ivag och skulle boka en tre-dagars tur dar man skulle fa uppleva allt vi berattade om inledningsvis. Var vanliga otur slog till igen. Det hade snoat, mitt ute i oknen (aldrig hant tidigare, i modern tid) sa storre delen av oknen var avstangd. Det betydde att vi fick noja oss med en tva-dagars tur, dvs inga sjoar i olika farger, geysrar, varma kallor eller flamingos. Daremot sjalva saltoken, kaktuson och en vulkan. Lite halvt besvikna gick vi darifran, men tyckte anda det var skont att antligen, efter var tuffa resa hit, fa komma ivag till det vi kom till Bolivia for.

Mitt i natten, kvallen fore turen, vaknade Malin med magkramper. Var vanliga tur hade slagit till igen, Malin hade blivit jattesjuk. Det hade inte blivit battre till morgonen sa Martin fick skjuta upp turen en dag tillsvidare, samt boka en natt till pa hotellet. Dagen gick och Malin blev bara samre. Vi fick rad av hotellpersonalen att kalla pa en lakare, som senare undersokte henne och konstaterade att hon troligen hade salmonella. Skit. Det blev lakarbil till kliniken dar Malin fick en spruta lika stor om hennes underarm! Martin trodde han skulle svimma pa plats. Strax efter svimmade dock Malin av den starka medicinen (kanske paspatt av den suggestiva stamningen - stromavbrott i hela orten gjorde att allt skedde i ljuset av en ficklampa som Martin knappt kunde halla still ordentligt). Bada overlevde =)

Dagen efter skulle Malin dit igen, vilket betydde att vi fick skjuta upp turen ytterligare en dag. Var tva-dagars tur blev nu istallet en dagstur, dvs ingen vulkan langre. Malin fick sin spruta pa eftermiddagen och madde sedan lite battre. Ingen svimmade.

Sa, antligen kunde turen starta. I en fyrhjulsdriven monsterjeep brummade vi ivag. Forsta stoppet var en tagkyrkogard, en gammal nedlagd jarnvag som bara lamnats at sitt ode for att kunna krama ur en hundring extra ur turisternas fickor. Det var anda ganska coolt.

Asi es la vida - Sant ar livet

Lokforare Frealdsson har befalet.

Nasta stopp pa resan var en saltfabrik. Vi fick en liten guidning av en 10 arig kille, kandes inte helt ok men han visste hur tillverkningen gick till. Var guide fick oversatta.

Saltberg

Sedan var det dags att ta sig vidare ut i sjalva saltoknen. Det var en ganska skakig biltur och vi fick efter ca en timmes bilfard hora att det hade hant en dodsolycka for tva arsedan. Trots oknen, stora utrymmen att kora pa, hade tva jeepar frontalkrockat. Helt osannolikt. Dessa jeepar var pa tva-dagars tur vilket innebar att de hade gasbehallare pa taket for att kunna laga mat. Allt exploderade saklart, 9 av 10 passagerare dog. Men vi hade en duktig och nykter chauffor, precis som vi hade pa varan skrackfard till djungeln for er som laste det.

I oknen var det mycket populart att ta sa kallade perspektivbilder. Detta var huvudaktiviteten for manga som tar sig hit ut. Det gallde att ta sa coola bilder som mojligt, men det var inte enkelt och vi hade inte sa mycket tid. Nagra blev helt ok, har kommer lite smakprov.

Malin uppe pa ett gigantiskt saltberg.

Martin kanner pa isen. Helt vanlig bild.

Malin balanserar pa en sjukt stor colaflaska.

Varfor inte ta sig ett dopp nar man har chansen?

Far man chansen, nyp till ordentligt!

Gracios som en flodhast. Stel som en pinne. Hoppar som en gasell.

Nypet funkade inte, da blaser vi till allt vad vi orkar.

Vi tog oss vidare till kaktuson, ett berg fyllt av kaktusar, mitt i oknen. En marklig syn, men en vacker plats.

Aj!

Manga av kaktusarna var gigantiska.

Sahar sag i stort sett hela on ut.

En enkel kaktus blir fin i motljus.

Fyra bilar tar sig over vattnet.

Vi pa toppen av on.

Efter besoket pa kaktuson var det dags att aka tillbaka till Uyuni. Pa vagen hem fick vi njuta av solnedgangen och en fantastisk utsikt over oknen. Detta gjorde resan annu mer vard.

Sahar ser det ut nar det ar torrt.

Det ser ut som att vi aker bat pga vattnet pa marken.

Solnedgang i saltoken.

Troja 199 kr, Byxor 560 kr, El loco de Colombia, priceless!

Minuten innan det blev morkt.

Resan tillbaka till La Paz foretogs med det lyxigaste bussbolaget och gick till skillnad fran hitresan mycket smartfritt, ingen buss i diket och ingen frost pa insidan av rutorna. Det ingick till och med mat, Malins forsta riktiga maltid pa tre dagar.

Avslutningsvis vill vi anda saga: Vi hade i alla fall tur med vadret! (Forutom snon som gjorde var 3-dagars tur till en 1-dags tur...men det ar ju inte forsta gangen det snoar dar det inte borde under var resa)

Nu blir det ytterligare nagra dagar med buss for att komma till Arequipa dar vi ska till Colca Canyon och spana efter kondorer!

Pa vag mot Titicacasjon och Bolivia

Efter vara strapatser i djungeln behovde vi ett par dagar i Cusco (som borjar kannas som hemma) for att aterhamta oss. Vi ville ocksa passa pa att fira Malin fodelsedag pa tu man hand, med middag pa en lite finare restaurang (vita duken). Dessvarre hade ett typ 50 peruaner stort sallskap tankt samma sak, och intagit hela restaurangen for att fira ett eget, betydligt aldre fodelsedagsbarn. Tyvarr gav de sig inte tillkanna forran vi redan hade slagit oss ner och bestallt. Da reste sig plotsligt hela restaurangen och borjade sjunga "Cumpleaños feliz" (ja ma du leva pa spanska), dock inte for Malin =) Hon tog dock at sig lika mycket, sa sa langt inga problem. Darefter drog de dock in en gatuorkester som spelade sa att vaggarna holl pa att rasa samman. Lange. Resten av var "mysiga maltid" satt vi och tittade pa varandra over bordet, det gick inte att hora ett ord... Till efterratten hade vi fatt nog och flydde till vart enkla, men tysta, stammispizzahak dar vi firade loss med gigantisk banana split for 20 kr.

Dagen darpa utforskade vi lite fler delar av Cusco, gick pa Inkamuseum och hamnade mitt i en barnfestival? Formodligen var alla barn (under 7) i hela Cusco samlade vid det stora torget Plaza de Armas, iforda nagon sorts inhemska kostymer. Det var roligt att fa uppleva.



Utsikt over Cusco.



  

  

  

Nasta morgon var det dags for avfard mot Puno, en stad som ligger precis vid Titicacasjon. En taxi plockade upp oss vid vart hotel strax efter 7 och korde oss till vad han trodde var den researrangor vi skulle aka med. Det var dock fel, fick vi veta efter att vi hoppat ur taxin och endast hittade ett annat bolag. De hjalpte oss att hitta ratt, men det kravde en sprangmarsch over motorvagen och en ny taxi. Vi hann precis fram innan bussen skulle aka! Bussresan till Puno var en kombinerad resa/guidad tur genom nagra kanda platser langs vagen. Inte mycket att jamfora med vara tidigare upplevelser.  



Hogsta punkten under resan.



En marknad bland bergen.



Val framme i Puno checkade vi in pa vart hostel, fick en liten snabbguidning av var hotelvard (pa spanska) runt i centrum som slutade pa vad vi tror var hans brors restaurang. Det var iaf gott och billigt.

Dagen efter var det sa dags for en tur pa Titicacasjon. Den borjade sjukt oorganiserat, ingen av guiderna visste vilken bat vi skulle aka med sa vi fick byta flera ganger innan vi kom ivag. Forsta stoppet var pa Uros-oarna, Islas Flotantes. Det ar konstgjorda vassoar som flyter i sjon.
(bild med forklaring)

Allt pa oarna ar byggt av vass - hus, batar, mobler. Har bor folk tydligen permanent, aven under wet-season. Vi stannade en stund pa oarna medan guiden berattade om folket, vad de at, hur de levde osv (Vi ar lite osakra pa om de verkligen lever dar aret runt, men deras forfader har iaf levt dar och det var fascinerande att fa hora om deras kultur). Sedan fick vi aka med deras Mercedes-Benz, en storre vassbat, till en annan o. Det ar ett satt for dem att tjana pengar till skola, sjukvard mm. Nar baten lade ut sa stallde sig alla pa on i en rad och borjade sjunga. Forst lokala sanger vilket kandes helt ok, men nar de borjade sjunga Vamos a la playa sa kandes det lite val tillgjort for turisterna. Sedan borjade tva sma barn som var med pa var Mercedes att sjunga broder Jakob pa alla varldens sprak, bara for att tjana lite mer pengar. Vi fick inte kanslan att de gjorde det bara for att de ville...

Vassoarna ar uppbyggda enligt bilden ovan. De vilar pa stora flak av vassens rotsystem som binds ihop med hjalp av palar och snoren. Ovanpa laggs vass i flera lager, omlott. Vassen maste fyllas pa varannan vecka for att on ska halla.

Ett litet vasshus med en liten pojke.

Pa besok i en av hyddorna. Besokshattar pa!

Stabilt vasshus. Stabil kille. Litet kok utanfor.

Mercedes Benz

Nasta stopp var on Taquile, en vacker plats som tyvarr aven den var lite for exploaterande. Vi borjade med en lang promenad over on for att sedan ata lunch och se lokalbefolkningen dansa. En av dansarna var en liten pojke som bara efter nagra minuter borjade grata, men fortsatte anda att dansa for oss. Det kandes validgt fel att sitta dar och "njuta" av underhallningen. Till raga pa allt bjod de sedan upp, Malin slapp inte undan utan fick dansa "folkdans" med dem. Slutligen gick deras lilla dotter runt och samlade in pengar. Det var inte riktigt vad vi hade vantat oss, utan mer rundvandring med guidning pa on hade kannts mycket trevligare. Vi fick iaf en lang och avkopplande batresa tillbaka med stralande sol och forsta parkett pa battaket, med fantastisk utsikt over sjon.

Pa vag ut mot Taquile.

Malin hittade en mintkvist.

Taquile!

Sista porten innan hamnen.

Pa vag tillbaka till Puno, helskon battur!

Tillbaka i Puno samlade vi krafter for att dagen efter ta oss vidare till La Paz i Bolivia, varldens hogst belagna huvudstad. Resan dit gick smartfritt (inkl granskontrollen). Det enda som fick en att satta hjartat i halsgropen var en liten batfard. Plostligt stannade bussen, alla fick hoppa av, kopa en batbiljett och kno ner sig i en liten motorbat. Motorn saknade huv och var livs- och miljofarlig. Sarskilt for foraren som holl sitt finger bara nagon cm fran en snurrande skiva. Bussen skulle ju ocksa over vattnet, sa den fick en egen liten pram! Nar vi val kommit i land stod vi skrackslagna och tittade pa nar bussen (och pramen) vinglade over vattnet med all var packning.

Batmotorn kanske kunde ha varit lite mer modern. Livsfarlig.

Trodde att bussen skulle valta narsomhelst.

Framme i La Paz hade vi hoppats kunna kopa biljetter till en nattbuss som skulle ta oss till Uyuni, redan samma dag. Det sket sig. Bolaget vi skulle aka med, Todo Turismo som var det basta, hade slutsalt flera dagar framover. Vi fick noja oss med ett hett tips fran turistinformationen, ett annat bolag som hade platser kvallen darpa. Saledes fick vi tillbringa en oplanerad natt i La Paz, och en oplanerad dag som gick at till att braka med de bolivianska datorerna.

La Paz. Staden bara valler ner for bergen. Gigantisk.

La Paz by night, fran vart fonster.

Nu bar det av mot Uyuni och Saltoken!