Balanserandes på gränsen

Tillbaka i Lima checkade vi åter in hos Angelo i Miraflores, ett glatt återseende. Att återvända till samma ställe kändes lite som att komma hem. Vi passade på att skicka hem en del av våra vinterkläder i ett paket (vi håller tummarna för att det kommer fram) och spenderade kvällarna på en mysig jazzrestaurang i närheten.

Vi hade tänkt flyga till Ecuador men insåg (lite för sent) att det var väldigt dyrt... Angelo och hans son (som precis kommit från Ecuador) tipsade då om att istället flyga inrikes så långt som möjligt för att sedan ta bussar över gränsen till en stad som heter Guayaquil, där alla resor till och från Galapagos passerar. Det skulle bli mycket billigare och gå att göra på en dag utan problem. Sagt och gjort. Vi bokade det första morgonflyget till Piura i norra Peru, och tog nogranna instruktioner om hur vi skulle ta oss vidare.

04.00 ringde klockan. En taxi vantade pa oss som skulle ta oss till flygplatsen. Men knappt hade solen hunnit gå upp när problemen började. Vår gate var upptagen av ett annat plan som av okänd anledning var försenat, vilket gjorde att även vi blev försenade. Således kom vi fram till Piura kl 10 istället för kl 8 som det var tänkt. Därifrån skulle vi ta bussar norrut till Tumbes, sista peruanska staden innan gränsen. De skulle enligt uppgift gå en gång/halvtimme (vilket de möjligen gjorde), men biljetterna var slut fram till kl 12. Vi lyckades fa tva platser med 12.00 bussen, som enligt bokningspersonalen skulle ta tre timmar till Tumbes. Den gick forst 12.30 och tog 5 timmar. Vi var nu totalt 6,5 timmar sena mot vad vi hade raknat med och solen borjade gomma sig bakom horisonten.

Val framme i Tumbes, valdigt trotta och hungriga, mottes vi av en ytterst otrevlig stamning. Alla forsokte lura in oss i en tuc-tuc eller en taxi for att ta oss till gransen/hotell/avlagsen parkering perfekt for att rana oss. Gransen mellan Peru och Ecuador ar okand i hela sydamerika pa grund av att manga turister blir lurade och ranade har. Darfor hade vi bestamt oss for att inte ta en taxi utan aka med ett storre bussbolag over gransen.

Vi fragade en kvinna i ett tidningsstand hur man skulle ta sig till bussbolagens kontor dar vi skulle boka platser. Hon sa direkt att det ar valdigt farligt att aka taxi, sa hon skulle hjalpa oss att vinka in en saker taxi. Det slutade med att hon vinkade in en liten tuc-tuc som vi knappt fick plats i med vara stora vaskor. Den tog oss i alla fall runt till de tva bussbolagen vi skulle forsoka fa platser med, men eftersom vi var sa mycket forsenade sa var allt slutsalt. Vi fick lite latt panik. Staden var grasligt hotfull, vi ville inte stanna dar och hade dessutom redan ett bokat boende for kvallen i Guayaquil. Tuc-tuc killen kunde inte ta oss till gransen sa nu aterstod tre daliga alternativ. 1 -Ta en okand taxi till ett okant hotell och stanna en natt. Forutsatt att vi inte blev ranade pa vagen dit. 2 - Ta en okand taxi till gransen. 3 - Aka med en kille som tuc-tuc killen verkade bekant med. Han korde en helt vanlig bil och berattade att det fanns en flygplats pa andra sidan gransen dar det skulle ga ett plan som vi skulle hinna med.

Vi kande att vi inte ville stanna kvar i staden sa vi akte med den sistnamnda. Det kandes som det minst daliga alternativet tills vi satte oss i baksatet i bilen och upptackte att det inte fanns nagra handtag att oppna dorrarna med inifran. Vi var alltsa instangda. Paniken vaxte och vi skrek at chaufforen att Martin maste fa sitta i framsatet. Det gick han med pa och den dorren hade handtag sa man kunde ta sig ut. Antagligen gjorde detta att vi valde att stanna kvar i bilen trots allt. Vi borjade aka men efter ca 5 minuter stannade han till langs vagkanten. Vi undrade vad som var pa gang. Det visade sig att han hade en kompis som skulle med. Av alla historier vi har hort om folk som blivit ranade sa ar kanske det storsta varningstecknet pa att det kommer att ga at helvete att de vill plocka upp en kompis som ska med. Vi skrek nej, absolut inte, vilket han helt otippat ocksa gick med pa och korde vidare. Det var langt till gransen och vi satt med hjartat i halsgropen hela tiden medan det blev allt morkare och morkare ute. Chaufforen hade en filt som lag utvecklad over instumentbradan, vilket manga hade i sina bilar. Men det var forst nar han borjade leta efter nagot dar under som den verkliga paniken kom. Han drog fram ett svart och avlangt foremal, forsta tanken var att det var en pistol. Nu ar vi korda. Till var lattnad var det bara en fonstervev som han av nagon anledning anvande valdigt ofta och forvarade under filten. Den varsta paniken lade sig lite.

Ytterligare ett tecken at fel hall var nar han inte foljde skyltarna mot gransen utan svangde av. Vi fick forklaringen att sjalva migrationskontrollen lag at ett annat hall. Det lugnade oss inte sarskilt mycket eftersom han hade sagt samma sak om han hade for avsikt att rana oss. Det visade sig dock vara ratt vag, till migrationskontrollen. Val framme dar fick vi vara pass stamplade och han tog oss sedan vidare till gransen. Dar skulle vi ga igenom och ta en ny taxi till migrationskontrollen pa den Ecuadorianska sidan, ca 4 km fran gransen. Han sa att har slutar min service och ville ha betalt. Han maste tagit i sa han nastan sket pa sig nar han ville ha 40 dollar forst for en resa som egentligen inte bor kosta mer an ca 60 svenska kr. Tillslut fick han 50 soles vilket motsvarar ca 125 kr.

Inne i Ecuador visade han oss till en annan taxi. Han papekade for oss att det var viktigt att ta en gul taxi med telefonnummer, men den har sag ut som en helt vanlig bil. Den nya chaufforen stod och pratade med polisen nar vi kom, sa det skulle vara sakert menade de. Det tyckte inte vi var nagon som helst garanti for sakerhet i det har landet. Vi pekade direkt pa den gula taxibilen med nummer som stod parkerad precis bakom och ville aka med den istallet. Det var inga problem och vi lyckade till och med fa en chauffor som kunde lite engelska. Han upplyste oss snabbt om att det inte alls fanns nagon flygplats i narheten och inga flyg till Guayaquil heller, sarskilt inte kl 20.00 som de andra killarna hade sagt till oss. Det hade vi vid det har laget redan misstankt sjalva. Det aterstod alltsa att forsoka fa tag i en buss efter taxiresan till migrationskontrollen, vilket var nya chauffor inte trodde skulle vara nagra problem.

Nar vi kommit fram till migrationskontrollen och fatt vara pass stamplade fragade chaufforen om vi hade brattom, vilket vi hade. Han erbjod sig att kora oss en storre stad en timme darifran dar bussarna till Guayaquil skulle ga oftare. Mot 30 dollar gick vi med pa det, vi ville bara fram och den har killen kande vi att vi kunde lita pa. Nagon timme senare kom vi fram till en stor rondell dar folk stod vid vagkanten och vantade pa bussar. Bussen till Guayaquil skulle komma inom 10 min. Efter ca 25 minuter kom den och vi kunde hoppa pa. Vi var overlyckliga over att taxichaufforen gick att lita pa och att vi nu antligen fatt tag i en buss. Tre timmar senare anlande vi till bussterminalen i Guayaquil, trotta och utsvultna. 00.30 klev vi antligen in genom dorren till varat hostel, fortfarande lite skakiga men glada att vi ens var vid liv.

Nu aterstod att fa tag i en resa till Galapagos, vart sista aventyr pa den har resan!