Inkaleden och Machu Picchu!

Sa var det antligen dags for resans hojdpunkt, Machu Picchu! Framfor oss lag nu fyra dagars vandring pa den beromda Inkaleden, som varje dag lockar 500 aventyrslystna vandrare. Det hela borjade med ett kort informationsmote kvallen fore, dar vi fick traffa hela gruppen vi skulle vandra ihop med. Det var folk fran alla varldens horn; USA, Canada, Sydkorea, Irland, Schweiz, Frankrike och Thailand. Totalt var vi 16 personer, tva guider samt 21 helt otroliga barare som bar talt, kok, mat, samt den packning man betalade extra for att slippa bara sjalv (max 9 kg).

Dag 1
Forsta dagen skulle ha borjat tidigt med hamtning fran vart hostel kl 05.00. For Malins del borjade den dock redan 03.30 da hon vaknade med varldens rännesketa. Martin kande sig inte heller helt ok, sa vi var ganska oroliga over om vi kunde aka overhuvudtaget. Eftersom vi har sett fram emot vandringen i nastan 2 ar bestamde vi oss anda for att chansa och inledde resan med nagra jobbiga timmar illamaendes pa en skakig buss.

Val framme vid "Km 82" (vandringens startpunkt) kom nasta bakslag. Osregn. Nar vi sedan skulle kliva av bussen kom var guide och sa det som ingen ville hora, "Leden ar stangd, vi vantar har nagra timmar sa far vi se om vi lyckas overtyga bossen i Lima om att oppna den igen".

I vantans tider...

Efter en timme i bussen med hyfsat spand stamning och manga spekulationer kom forklaringen. Tva dagar tidigare fick 25 grupper vanda vid det sa kallade "Dead Woman's Pass" da det hade snoat ca 50 cm. En stund senare kom dock gladjebeskedet. De ansvariga for leden bestamde sig for att oppna forsta etappen, den som gar nastan hela vagen fram till Dead Woman's Pass.

Vandringen kunde borja!

Var grupp vid "Km 82". Det regnade ganska mycket,
darav vara snygga ponchos!

Martin vid startpunkten, the gate. Kan inte bli mer redo.

Utrustade till tanderna med regnklader, ponchos, rejala skor, vantar och stavar stapplade vi ivag. Efter nagra timmars vandring kom vi till den forsta arkeologiska platsen, (namn). Dar sag vi nagra av de grupperna som hade fatt vanda vid Dead Woman's pass, och som nu var pa vag till Machu Picchu den "latta" vagen langs med floden i dalen (den riktiga leden gar over bergen).

En bit kommer pa leden, ser ganska enkelt ut va?
Stavarna var verkligen en bra investering!

Vi vandrade vidare fram till lunch. Alla vara barare hade redan vandrat (snarare sprungit) om oss och stallt upp lunchtaltet och lagat mat pa rastplatsen. Nar vi ramlade in pa omradet, trotta och genomblota, stod alla barare och appladerade at oss, nar vi egentligen borde appladerat at dem. Dessa barare var helt otroliga. De bar ca 25 kg var, vissa av dem gick i sandaler, tunt kladda och snittalder pa runt 30, aven om de sag ut som 40 (nagra av dem var 50+). Oftast ar det bonder i narheten som behover extra pengar, men de kan bara jobba nagra ar for det sliter sa mycket pa kroppen.

Barare som packar ihop efter lunchen.

Just som det borjade morkna nadde vi var forsta taltplats som lag i en sluttning strax ovanfor en liten by. Bararna hade redan stallt upp talten, och nar vi krupit in och borjat gora iordning knackade de pa med nypoppade popcorn och te - lycka! Pa kvallen samlades vi i mattaltet for en fantastisk tvaratters middag. Efter ett besok pa den ytterst ackliga lagertoan slocknade vi sedan som sma ljus, val papalsade i vara varma sovsackar med regnet smattrandes mot taltduken.

Dag 2
Vackning kl 05.30, fortfarande med regnet smattrandes mot taltduken (och en del ratt sa blota grejer i det vattentata taltet, som visst bara ar vattentatt om inget nuddar taltduken...). Kl 07.00 borjade vandringen uppfor berget, idag hade vi 1200 hojdmeter att tillryggalagga (forutsatt att leden var oppen). Enda trosten var att vi skulle passera genom molnskogen (cloud forest) - en sorts regnskog som vaxer pa nagra tusen meters hojd. Efter fem timmars kamp mot konstant uppforsbacke/trappor i osregn kom vi antligen fram till checkpointen - 400 hojdmeter nedanfor hogsta toppen. Kalla, genomblota och utmattade sokte vi skydd fran snalblasten och det piskande regnet medan vi vantade pa besked om vi skulle fa fortsatta over Dead Woman's Pass eller ej.

Entering the cloud forest.

Malin i molnskogen. (Bilden vagrar att sta upp)

Till slut kom det - leden var stangd. Inte helt overraskande med tanke pa det radande vadret och att hela toppen var snotackt, men naturligtvis blev vi anda jattebesvikna. Nu aterstod att ga ner samma vag som vi kommit. Var guide (som var valdigt sugen pa att fa se toppen i sno, det var sju ar sedan sist och da missade han det) borjade genast fundera pa hur vi skulle kunna smita forbi stoppet och fortsatta vandringen anda. Var grupp var mattligt entusiastisk och efter en stunds diskuterande beslutades att vi skulle ga tillbaka ner. Precis da vi borjade vandra kom en ranger (som haller koll pa leden) och viftade hysteriskt med en kamera. Han hade precis varit uppe pa toppen och forhallandena hade forbattrats, varfor man nu beslutat att oppna leden! Snacka om tvara kanslokast.

En liten skymt av Dead Woman's Pass.

En forvantansfull grupp. Ingen av oss var jattesugen pa
att ga upp till Dead  Woman's Pass egentligen. Eller?

Saledes borjade vi istallet klattra uppfor berget. Till en borjan gick allt smartfritt. Sedan sag vi plotsligt en lavin langre upp. Sa en till pa andra sidan dalen. Nagra borjade fa kalla fotter och fragade guiderna om det verkligen var sakert? Joda, inga problem. Efter en stund byttes gruset mot slask och snart pulsade vi fram i ca 2 dm djup sno. Vi var rejalt andfadda, etappen gick mellan 3800 - 4200 m.o.h. och luften var tunn. Inte ens bararna var opaverkade, vissa hade bara sandaler pa fotterna och nagra stannade for att ata sno, sa vi delade vart vatten med dem. Plotsligt blockerades stigen av en snohog - lavinen fran tidigare. Att vanda var ju inte ett alternativ, sa vi klattrade over med hjartat i halsgropen och pinnade uppat sa fort vi kunde (10 steg - andas - andas - andas - 7 steg - andas - andas....for Malins del).

Malin vid lavinen som enligt vara guider inte skulle intraffa.
Och om det nu skulle komma en lavin, skulle den iaf inte
vara i narheten av leden. Pfft.

Har har vi honom, en stenhard snubbe. Det ar minusgrader,
han gar anda i t-shirt och sandaler med 25 kg pa ryggen.
Inget gnall. En barare helt enkelt. (Inget for kontorsnissar).

Till slut nadde vi antligen toppen! Efter nagra snabba segerbilder i snostormen paborjade vi den langa vandringen nerfor berget mot kvallens camingplats. Totalt lyckades bara fyra grupper ta sig over passet den har dagen (och inga dagarna fore), vilket innebar att vi fran och med nu var i stort sett ensamma pa leden (annars brukar manga klaga pa att det ar for trangt). Vi kom fram strax efter kl 16, och vid halv fem blev det - antligen - lunch! Bara ett par timmar senare at vi middag, sedan tog vi pa oss alla varma klader vi agde (vid det har laget var allt blott) och lyckades till slut (tack vare paltkoman?) somna i den iskalla, fuktiga natten.  

Segerbild i snostorm. Hojd: 4200 m.o.h.

Pa vag ned fran toppen. Det ser hemskt ut langt dar uppe.

Glada efter att ha klarat av vandringens svaraste etapp.
Nu befinner vi oss en bit ned pa andra sidan toppen.
Foga anade vi hur langt det skulle vara till campingen.

Vandringens kallaste campingplats.

Antligen lunch. (Bilden vagrar som vanligt att sta upp)

Dag 3
Idag var vi tvugna att ga 16 km, vilket var langre an ursprungsplanen, pga av allt strul med stangda leder o.dyl. Anderna bjod dock pa stralande vader (igenmulet med en solglimt har och var) och vandringen var sannerligen ingenting jamfort med igar. Under dagen hann vi besoka nagra maktiga inkaruiner (dem finns det gott om langs leden) och ansluta till den ursprungliga inkaleden - mycket har hittills varit en rekonstruktion. Under eftermiddagen borjade vi nedstigningen mot sista campingplatsen - 900 hojdmeter. Eftersom dagens vandring var langre an planerat fick vi praktiskt taget springa ner de sista timmarna - anda hann det bli morkt innan vi kom fram.

Har tappat suget lite, vill bara komma fram nu.

Det gar allt lite uppfor idag ocksa.

Glada igen, nu vantar snart bara 900 m nedstigning.
I bakgrunden syns ett av forten som Inkafolket anvande
for att halla koll pa trafiken langs leden.

Blomma langs vagen. Ingen aning om vad det ar,
men den var fin.

En vacker liten sjo pa vagen.
Det syns att det ar lite Cloud Forest har med.

Langre fram kom vi till ett nytt fort, nagot storre.
Jag passar pa att vakta lite. 

Bergstoppen i centrum av bilden ar sjalva Machu Picchu
toppen. Bakom den ligger staden. Nara nu!

 

Sa borjar den 900 m langa nedstigningen. 1000-tals trappsteg
vantade, vi hann knappt ned innan morkret foll.

Aven sma insekter maste ata ibland.
Titta till vanster i blomman.

Hela vandringen hade vi sett fram emot denna lagerplats - har finns namligen chans att kopa sig en varm dusch (vilket innebar den forsta duschen pa tre dagar nar det ar kallt och regnigt och duschvattnet haller en snittemperatur pa typ 5 grader) och lask/ol. Sa snart vi kom fram kom dock nasta bakslag - hela anlaggningen var stangd for renovering. Ingen dusch. Ingen lask. Nothing. Fan. Besvikelsen var total. Var guide (med diverse "maffiakontakter" langs leden, enligt egen utsago) lyckades dock pa nagot satt overtala dem att oppna duscharna enbart for var grupp. De var verkligen i behov av en renovering, men det var anda en av de basta duscharna i vart liv!

Pa kvallen blev det avskedsmiddag med tarta (som Malin fick skara upp eftersom hon stod nast pa tur att fylla ar) och avtackning av kockar och barare. Sedan var det bums i sang for att ladda infor den stora dagen imorgon!

Var fantastiska kock bakade en tarta mitt uppe i bergen!

De helt otroliga bararna, ingen slet sa mycket som de.

Dag 4

Helt doda...

Sergeant Frealdsson och Sergeant Wemminger skulle befinna sig i startposition kl 03:30 for snabb frukost och marsch till checkpointen som slapper igenom folk till den sista etappen. Den oppnar forst halv sex, men det galler att vara dar tidigt sa man hamnar langt fram i kon och kan njuta av Machu Picchu fran solporten utan alltfor mycket folk omkring. Idag var bada lite daliga i magen igen, sa det blev ingen sarskilt trivsam vandring den sista biten. Efter de sista 100 mordande nastan lodrata trappstegen (kanda som "the gringo-killer") var vi antligen framme vid "The Sun Gate", forsta platsen dar man kan se Machu Picchu (eller rattare sagt, borde kunna se den - hela dalen var tackt av moln).

The Gringo Killer!

Antligen framme vid The Sun Gate.

Utsikten fran The Sun Gate. Har far vi en forsta skymt av
Machu Picchu.

Efter en stund lattade molnen och vi fick var forsta skymt av ett av varldens sju underverk! Sedan vantade ca 45 minuters nedstigning innan man nadde sjalva staden. Vadret slog om till stralande sol och vi kunde njuta av nagra timmars guidad rundtur och egen tid i staden. Det var en speciell kansla att veta att man var en av ca 30 bland de tusentals besokarna som verkligen hade gatt hela inkaleden, 49 km, for att slutligen fa njuta av denna magnifika plats.

Den ar verkligen fantastisk!

Vara underbara guider som har forklarar hur Inkafolket
brot loss sten fran bergen. De hackade ut hal mha meteorit-
verktyg, for att sedan fylla med tra och halla pa vatten.
Nar traet svallde sprack berget, efter ca 3 manader.

Varldens tre underverk samlade pa en och samma bild!

Machu Picchu

The End.