Amazonas!

Efter en "vilodag" i Cusco med tvatt, ompackning och inkop av fornodenheter packade vi ater in oss i en minivan okristligt tidigt pa morgonen, pa vag mot nya aventyr. Denna gang var malet Manù National Reserve, en skyddad del av Amazonas som bara slapper in ett begransat antal turister varje ar i de yttre delarna, och inga manniskor alls (utom enstaka forskare) i storre delen av parken. Darfor existerar ingen skovling/forgiftning/bortskramsel av djur har, och omradet ar ett av de artrikaste i varlden. Perfekt for en genuin djungelupplevelse alltsa!

Fran borjan hade vi tankt flyga till djungeln, men pga nya agare har priserna skjutit i hojden och resan foretogs istallen med bil och bat. Forsta dagen tillbringade vi pa vindlande grusvagar uppe i bergen, dar vi stannade till for att titta pa gamla pre-inka-gravar och i en kolonialstad.

Pre-Inka gravar. En mumie i varje.

 

Statyer i kolonialstaden. Varje staty representerar en dans.


Efter ett tag borjade vagen bli allt smalare och stupen allt brantare och till slut ersattes vagen av lervalling. Vi borjade bli lite nervosa, och efter att ha hallit ut ett tag fragade Martin guiden "Ar vagen alltid sa har dalig?" Han borjade skratta.
"Oh nej, nu ar vagen jattebra! Du ska se den under wet season."
Martin (lite forsiktigt): "Brukar det handa mycket olyckor har?"
Guiden: "Ja, massor. Hela tiden. Det ar varldens nast farligaste vag! Den enda som ar farligare ar Death Road i Bolivia." Kompakt tystnad.
Martin: "Du skamtar?!?"
Guiden: "Nej, nej, absolut inte. Oj, titta har, dar ar en lastbil om korde av vagen och valte fora veckan. Men oroa er inte, vi har en duktig chauffor!"

Smakprov pa varldens nast farligaste vag.

Idag var vagen tydligen i gott skick! Omojligt att motas.

Den har svenska snubben, Sven Ericsson, ar tydligen vagens grundare.

Ja, men da sa. Vi satt tysta ratt lange och forsokte smalta var nya kunskap. Insag att killen som salde resan (och som i ovrigt gav mycket och korrekt information om det mesta) maste ha glomt att namna denna lilla insignifikanta detalj. Under de narmsta timmarna satt vi med hjartat i halsgropen och kikade ut over stupen. Fransett ett gang omojliga moten, hopp over bortspolad vag och gratis biltvatt i olika vattenfall forlopte dock resan smartfritt och till slut lyckades bada slappna av sa pass att vi slumrade till.

Nar vi vaknade var vi framme i utkanten av djungeln dar vi tillbringade var forsta natt. Mitt i natten vacktes vi av ett skyfall, det lat som om det skulle spola bort vart hus (och det visade sig senare att det spolade bort delar av morgondagens vag). Morgonen efter gav vi oss av tidigt, och lyckades trots avsaknad av "farbar vag" (ett ytterst relativt begrepp har) ta oss till hamnen Atalaya Port. Efter en stunds vantan i osregnet blev vi upplockade av den  motorbat som skulle ta oss in i djupaste djungeln. Forst akte vi pa Alto Madre Dios-floden, som gar utanfor naturresevatet. Det kunde man tydligt se i form av bostader, skovling, ung regnskog och inte sa mycket djur (utom ratt sa manga kossor som gick och betade). 

Flodbank langs forsta floden.

Det syns att det ar dry season.

Sa smaningom svangde vi in pa Manù-floden som leder in i reservatet, da sag vi plotsligt massor av faglar, svarta och vita cajmaner och skoldpaddor som satt och solade. Efter totalt 10 timmars batresa kom vi fram till Casa Matsiguenka - den lodge dar vi skulle spendera natten. Den drivs av Matsiguenka-folket, nagra av urinvanarna i Manù-reservatet. I och med att omradet blev nationalpark kan de inte leva helt som forut (med jakt m.m.) och lodgen fungerar darfor som ett socialt projekt dar de far en chans att  bl.a. salja sina hantverk och tjana lite pengar, samt visa upp sin kultur. Lodgen var valdigt basic, med toaletter en bit langre in i djungeln och kackerlackor pa vaggarna (Martin holl pa att freaka ut totalt och Malin var inte heller sarskilt kaxig....maste erkanna att vi dodade ett par trots att det ar hyfsat forbjudet i naturreservatet...!)

Skoldpaddor som torkar sig.

En liten nyfiken apa.

En ganska mycket storre Capibara - varldens storsta gnagare.

Martin provar bagskytte hos Matsiguenka-folket.

En Cajman pa lur.

Vi stannade pa lodgen i tva natter. Dar gick vi pa vandringar i regnskogen pa dagen (for att titta pa apor och alla mojliga olika vaxter) och pa natten (da sag vi stora spindlar). Under en av vandringarna horde vi plotsligt ett forfarligt klapprande ljud och sag stora morka skuggor fara fram drygt 100 m framfor oss. Guiden berattade att det var vildsvin, massor, och att de kan vara valdigt aggressiva. Vi fick sitta hukade pa stigen medan hjorden drog fram och tillbaka omkring oss (av ljuden att doma, vi kunde aldrig se dem) och det var riktigt laskigt! Vi akte ocksa till en sjo for att paddla katamarankajak och spana efter faglar och jatteuttrar (som ar utrotningshotade och framforallt finns har). Man far inte narma sig uttrarna for att inte stora dem, men vi hade tur och de simmade bara nagra meter fran var kajak!

Martin var lite darrhant med kameran, darfor kom inte hela spindeln med.

En annan "liten" rackare.

Var katamarankajak.

Martin spanar efter uttrar.

Vi hade tur! En hel utterfamilj var ute och fiskade.

In action.

Den mycket sallsynta och fruktade King Vulture.

Nagra lustiga faglar som satt och funderade over livet.

En stor svart Vulture.

Vi akte tillbaka i skymningen.

Fjarde dagen begav vi oss mot nasta lodge, som lag precis utanfor reservatet. Pa vagen besokte vi en annan sjo som hade ett observationstorn for att titta pa faglar. Nar vi stod dar borjade det prassla bland traden och plotsligt kom en flock med ca 15 wolly-monkeys svingandes i grenarna langre bort. Vi stod knapptysta och bara njot, medan aporna svingade sig allt narmare pa led. Vissa av dem hade sma ungar pa ryggen och de aldre bildade "broar" at de yngre. Som narmast var de ca 20 meter bort! Helt otroligt. Guiden visade oss ocksa ett helt gigantiskt trad! Det hade stora lianer som man kunde klattra i, till Malins stora gladje (fast bara tre meter, bestamde guiden).

Kanner mig valdigt redo for en ny dag i djungeln.

En Oxbow lake.

Wolley-monkeys. En mamma med en unge pa ryggen.

Ett gigantiskt trad.

Jag klattrar i lianer!

Idag var det ocksa Malins fodelsedag och pa kvallen hade var helt otroliga kock fixat ett kalas och bakat en tarta mitt ute i djungeln, utan varken ugn eller elektricitet! Hur han bar sig at begriper vi inte, men den var jattegod. De skakade ocksa fram en flaska vin, och vi skalade och sjong. Det har var enda stallet vi hade eget badrum och privat (om an lika kall som de andra) dusch, vilket var en present i sig! Vid den nya lodgen fanns ett enormt trad med en massa sma "stammar" (ungefar som det heliga tradet i Avatar), komplett med onda andar pa natten och allt! Innan laggdags gick vi pa en ny nattvandring (dock inte forbi tradet) och sag en stor fagelspindel.

Martin med sitt nya halsband, en vildsvinstand.

Pa vag till nya lodgen.

Martin vid det gigantiska "Avatar-tradet".

Var nya lodge. Den finaste hittills.

Lodgeomradet.

Pa kvallen firade vi Malin med den har fantastiska tartan.

Efter tartkalaset var det dags for nattvandring igen. En fagelspindel visade sig.

Scorpionspindel. Otackt nara lodgen hittade vi denna.

Pa morgonen var det dags att hoppa pa baten igen for en ny langresa. Vi gav oss av i gryningen och fick njuta av en fantastisk soluppgang fran baten! Klockan sex vantade vi spanda vid en "clay lick", en lervagg dit papegojor, makawer och parakiter kommer for att slicka i sig lera (det ger salter, mineraler och neutraliserar en del av de gifter de far i sig fran olika frukter). Nar vi kom satt de i traden och vantade, men precis da de skulle flyga ner till vaggen kom en hok och skramde bort alla! Sa tyvarr fick vi aldrig se fenomenet.

Strax fore soluppgangen.

Massa blahovdade papegojor vid Clay Lick.

Under dry season ar vattennivan i floden valdigt lag, och efter ett par timmar gick vi plotsligt pa grund. Batforaren hade redan lyckats reda ut ett par liknande situationer, men nu var vi fast. Alla killar fick hoppa ur baten och knuffa den forbi det grunda partiet! Som tur var fanns det bara sma oagressiva cajmaner i den har floden, sa det var lugnt sa guiden, och inget hande ;-) Senare under dagen stannade vi till vid en varm kalla mitt i djungeln som har bildats av vatten fran en vulkan. Dar fick vi chans att bada, det var hur skont som helst!

Dags att putta baten!

Det var ganska stromt i vattnet, men inga cajmaner.

Ett valfortjant bad i de varma kallorna.

Tidigt sista dagen stannade vi till i cloud forest for att spana efter Cock of the Rock - en valdigt speciell och valkand fagel har (en sorts inofficiell nationalfagel). Vi hade tur och fick se den! Vi fick ocksa se en orm som blivit overkord och passade pa att fraga guiden om den var farlig.
"Nej" svarade han. "Vet du varfor?"
"Nej?" sa Martin.
"Den ar dod!" skrattade guiden  =)

Utsikt over djungeln och floden.

Cock of the Rock, som den heter. Mycket svar att fanga pa bild!

Resten av hemresan gick samma vag som ditresan. Allt forflot relativt smartfritt med nagra mer eller mindre langa stopp pa dodsvagen for att flytta nerfallna trad fran vagen, bygga en stenramp for att ta oss igenom ett vattenfall och hjalpa en buss som kort fast i leran. Vi ett tillfalle var vagen avsparrad for att man skulle reparera en bit som spolats bort. Enda haken var att det inte fanns en enda arbetare eller maskin pa plats. Bara att hoppa ur och vanta, alltsa. The south american way :-)

Buss som korde fast i leran. Vagen var turligt nog ovanligt bred har.

Har reparerar de vagen at oss.

Kvallsbild fran sista lodgen.

Sammantaget var det en fantastisk resa! Var grupp bestod bara av fyra personer, vi och ett cypriotiskt par. Kocken Pablo var helt otrolig och lagade tvaratters luncher och treratters middagar varje dag, samt omelett, fruktsallad eller pannkaka till frukost och fixade dessutom ett kalas mitt i djungeln! Guiden José hade arbetat i regnskogen i 20 ar och kunde det mesta om det mesta. Vi kom ur djungeln ratt sa myggbitna, men i ovrigt valbehallna - trots att vi fardats pa varldens nast farligaste vag, tva ganger!

Hejda djungeln!

Nu bar det av mot Titicacasjon och Bolivia.
Hasta luego!