Antligen framme

28 timmar efter att vi stangt dorren efter oss dar hemma landade planet i Lima med en duns kl 4 pa morgonen. Hojdpunkten under resan var nar Malin rakade oppna en tub med handkram nagonstans over Atlanten som med lite hjalp av tryckforhallandena sprutade ner det mesta runtomkring, inklusive Martin. Och nar killen framfor oss vid boardningen pa Heathrow visade sig ha en ogiltig biljett. Snabbt letade britterna fram den absolut ondaste de kunde hitta i personalen (sag ut som en korsning mellan Borat och Hitler) som langsamt och utstuderat tradde pa sig ett par knall-lila plasthandskar medan han stirrade stint pa den stackars resenaren :-) Lagvattenmarkena var nar Martins vaska blev nedspydd av tjejen framfor under ett turbulent ogonblick och den sjukt otrevliga personalen pa Miamis flygplats som fick alla att kanna sig som brottslingar.



I Miami hade vi fem timmars vantetid och mojlighet att rora oss utanfor flygplatsen. Darfor passade staden pa att visa upp sig fran sin basta sida med osregn. Vi fick alltsa halla oss inne pa den urtrakiga flygplatsen hela vantetiden...


Nu ar vi i alla fall har. I Lima, staden med varldens samsta fotoljus (mulet och dimmigt). Har ar det sommar och sol tre manader per ar (jan-mars), resten av tiden ar det bara molnigt. Varje dag. Enda sattet att halla koll pa tiden ar att titta pa klockan, for ljuset ar exakt likadant fran kl 8-4. Dock regnar det sallan - senast var for 2000 ar sedan :-) Aven om vi nog skulle saga att det regnade lite igar, atminstone tillrackligt for att ga tillbaka till hostelet och hamta extra jackor (vilket vi inte hade tagit med oss - om hotellvarden sager att det inte regnat pa tvatusen ar sa ar det liksom inte det forsta man packar ner...)

Dagens vanligaste repliker:
Martin: "Var ska vi äta..? Jag äter vad som helst...bara vi äter typ...NU!"
Malin: "Vi kan äta här...eller där..? Eller kanske där borta..det ser mysigt ut"

Hej så länge.