Amazonas!

Efter en "vilodag" i Cusco med tvatt, ompackning och inkop av fornodenheter packade vi ater in oss i en minivan okristligt tidigt pa morgonen, pa vag mot nya aventyr. Denna gang var malet Manù National Reserve, en skyddad del av Amazonas som bara slapper in ett begransat antal turister varje ar i de yttre delarna, och inga manniskor alls (utom enstaka forskare) i storre delen av parken. Darfor existerar ingen skovling/forgiftning/bortskramsel av djur har, och omradet ar ett av de artrikaste i varlden. Perfekt for en genuin djungelupplevelse alltsa!

Fran borjan hade vi tankt flyga till djungeln, men pga nya agare har priserna skjutit i hojden och resan foretogs istallen med bil och bat. Forsta dagen tillbringade vi pa vindlande grusvagar uppe i bergen, dar vi stannade till for att titta pa gamla pre-inka-gravar och i en kolonialstad.

Pre-Inka gravar. En mumie i varje.

 

Statyer i kolonialstaden. Varje staty representerar en dans.


Efter ett tag borjade vagen bli allt smalare och stupen allt brantare och till slut ersattes vagen av lervalling. Vi borjade bli lite nervosa, och efter att ha hallit ut ett tag fragade Martin guiden "Ar vagen alltid sa har dalig?" Han borjade skratta.
"Oh nej, nu ar vagen jattebra! Du ska se den under wet season."
Martin (lite forsiktigt): "Brukar det handa mycket olyckor har?"
Guiden: "Ja, massor. Hela tiden. Det ar varldens nast farligaste vag! Den enda som ar farligare ar Death Road i Bolivia." Kompakt tystnad.
Martin: "Du skamtar?!?"
Guiden: "Nej, nej, absolut inte. Oj, titta har, dar ar en lastbil om korde av vagen och valte fora veckan. Men oroa er inte, vi har en duktig chauffor!"

Smakprov pa varldens nast farligaste vag.

Idag var vagen tydligen i gott skick! Omojligt att motas.

Den har svenska snubben, Sven Ericsson, ar tydligen vagens grundare.

Ja, men da sa. Vi satt tysta ratt lange och forsokte smalta var nya kunskap. Insag att killen som salde resan (och som i ovrigt gav mycket och korrekt information om det mesta) maste ha glomt att namna denna lilla insignifikanta detalj. Under de narmsta timmarna satt vi med hjartat i halsgropen och kikade ut over stupen. Fransett ett gang omojliga moten, hopp over bortspolad vag och gratis biltvatt i olika vattenfall forlopte dock resan smartfritt och till slut lyckades bada slappna av sa pass att vi slumrade till.

Nar vi vaknade var vi framme i utkanten av djungeln dar vi tillbringade var forsta natt. Mitt i natten vacktes vi av ett skyfall, det lat som om det skulle spola bort vart hus (och det visade sig senare att det spolade bort delar av morgondagens vag). Morgonen efter gav vi oss av tidigt, och lyckades trots avsaknad av "farbar vag" (ett ytterst relativt begrepp har) ta oss till hamnen Atalaya Port. Efter en stunds vantan i osregnet blev vi upplockade av den  motorbat som skulle ta oss in i djupaste djungeln. Forst akte vi pa Alto Madre Dios-floden, som gar utanfor naturresevatet. Det kunde man tydligt se i form av bostader, skovling, ung regnskog och inte sa mycket djur (utom ratt sa manga kossor som gick och betade). 

Flodbank langs forsta floden.

Det syns att det ar dry season.

Sa smaningom svangde vi in pa Manù-floden som leder in i reservatet, da sag vi plotsligt massor av faglar, svarta och vita cajmaner och skoldpaddor som satt och solade. Efter totalt 10 timmars batresa kom vi fram till Casa Matsiguenka - den lodge dar vi skulle spendera natten. Den drivs av Matsiguenka-folket, nagra av urinvanarna i Manù-reservatet. I och med att omradet blev nationalpark kan de inte leva helt som forut (med jakt m.m.) och lodgen fungerar darfor som ett socialt projekt dar de far en chans att  bl.a. salja sina hantverk och tjana lite pengar, samt visa upp sin kultur. Lodgen var valdigt basic, med toaletter en bit langre in i djungeln och kackerlackor pa vaggarna (Martin holl pa att freaka ut totalt och Malin var inte heller sarskilt kaxig....maste erkanna att vi dodade ett par trots att det ar hyfsat forbjudet i naturreservatet...!)

Skoldpaddor som torkar sig.

En liten nyfiken apa.

En ganska mycket storre Capibara - varldens storsta gnagare.

Martin provar bagskytte hos Matsiguenka-folket.

En Cajman pa lur.

Vi stannade pa lodgen i tva natter. Dar gick vi pa vandringar i regnskogen pa dagen (for att titta pa apor och alla mojliga olika vaxter) och pa natten (da sag vi stora spindlar). Under en av vandringarna horde vi plotsligt ett forfarligt klapprande ljud och sag stora morka skuggor fara fram drygt 100 m framfor oss. Guiden berattade att det var vildsvin, massor, och att de kan vara valdigt aggressiva. Vi fick sitta hukade pa stigen medan hjorden drog fram och tillbaka omkring oss (av ljuden att doma, vi kunde aldrig se dem) och det var riktigt laskigt! Vi akte ocksa till en sjo for att paddla katamarankajak och spana efter faglar och jatteuttrar (som ar utrotningshotade och framforallt finns har). Man far inte narma sig uttrarna for att inte stora dem, men vi hade tur och de simmade bara nagra meter fran var kajak!

Martin var lite darrhant med kameran, darfor kom inte hela spindeln med.

En annan "liten" rackare.

Var katamarankajak.

Martin spanar efter uttrar.

Vi hade tur! En hel utterfamilj var ute och fiskade.

In action.

Den mycket sallsynta och fruktade King Vulture.

Nagra lustiga faglar som satt och funderade over livet.

En stor svart Vulture.

Vi akte tillbaka i skymningen.

Fjarde dagen begav vi oss mot nasta lodge, som lag precis utanfor reservatet. Pa vagen besokte vi en annan sjo som hade ett observationstorn for att titta pa faglar. Nar vi stod dar borjade det prassla bland traden och plotsligt kom en flock med ca 15 wolly-monkeys svingandes i grenarna langre bort. Vi stod knapptysta och bara njot, medan aporna svingade sig allt narmare pa led. Vissa av dem hade sma ungar pa ryggen och de aldre bildade "broar" at de yngre. Som narmast var de ca 20 meter bort! Helt otroligt. Guiden visade oss ocksa ett helt gigantiskt trad! Det hade stora lianer som man kunde klattra i, till Malins stora gladje (fast bara tre meter, bestamde guiden).

Kanner mig valdigt redo for en ny dag i djungeln.

En Oxbow lake.

Wolley-monkeys. En mamma med en unge pa ryggen.

Ett gigantiskt trad.

Jag klattrar i lianer!

Idag var det ocksa Malins fodelsedag och pa kvallen hade var helt otroliga kock fixat ett kalas och bakat en tarta mitt ute i djungeln, utan varken ugn eller elektricitet! Hur han bar sig at begriper vi inte, men den var jattegod. De skakade ocksa fram en flaska vin, och vi skalade och sjong. Det har var enda stallet vi hade eget badrum och privat (om an lika kall som de andra) dusch, vilket var en present i sig! Vid den nya lodgen fanns ett enormt trad med en massa sma "stammar" (ungefar som det heliga tradet i Avatar), komplett med onda andar pa natten och allt! Innan laggdags gick vi pa en ny nattvandring (dock inte forbi tradet) och sag en stor fagelspindel.

Martin med sitt nya halsband, en vildsvinstand.

Pa vag till nya lodgen.

Martin vid det gigantiska "Avatar-tradet".

Var nya lodge. Den finaste hittills.

Lodgeomradet.

Pa kvallen firade vi Malin med den har fantastiska tartan.

Efter tartkalaset var det dags for nattvandring igen. En fagelspindel visade sig.

Scorpionspindel. Otackt nara lodgen hittade vi denna.

Pa morgonen var det dags att hoppa pa baten igen for en ny langresa. Vi gav oss av i gryningen och fick njuta av en fantastisk soluppgang fran baten! Klockan sex vantade vi spanda vid en "clay lick", en lervagg dit papegojor, makawer och parakiter kommer for att slicka i sig lera (det ger salter, mineraler och neutraliserar en del av de gifter de far i sig fran olika frukter). Nar vi kom satt de i traden och vantade, men precis da de skulle flyga ner till vaggen kom en hok och skramde bort alla! Sa tyvarr fick vi aldrig se fenomenet.

Strax fore soluppgangen.

Massa blahovdade papegojor vid Clay Lick.

Under dry season ar vattennivan i floden valdigt lag, och efter ett par timmar gick vi plotsligt pa grund. Batforaren hade redan lyckats reda ut ett par liknande situationer, men nu var vi fast. Alla killar fick hoppa ur baten och knuffa den forbi det grunda partiet! Som tur var fanns det bara sma oagressiva cajmaner i den har floden, sa det var lugnt sa guiden, och inget hande ;-) Senare under dagen stannade vi till vid en varm kalla mitt i djungeln som har bildats av vatten fran en vulkan. Dar fick vi chans att bada, det var hur skont som helst!

Dags att putta baten!

Det var ganska stromt i vattnet, men inga cajmaner.

Ett valfortjant bad i de varma kallorna.

Tidigt sista dagen stannade vi till i cloud forest for att spana efter Cock of the Rock - en valdigt speciell och valkand fagel har (en sorts inofficiell nationalfagel). Vi hade tur och fick se den! Vi fick ocksa se en orm som blivit overkord och passade pa att fraga guiden om den var farlig.
"Nej" svarade han. "Vet du varfor?"
"Nej?" sa Martin.
"Den ar dod!" skrattade guiden  =)

Utsikt over djungeln och floden.

Cock of the Rock, som den heter. Mycket svar att fanga pa bild!

Resten av hemresan gick samma vag som ditresan. Allt forflot relativt smartfritt med nagra mer eller mindre langa stopp pa dodsvagen for att flytta nerfallna trad fran vagen, bygga en stenramp for att ta oss igenom ett vattenfall och hjalpa en buss som kort fast i leran. Vi ett tillfalle var vagen avsparrad for att man skulle reparera en bit som spolats bort. Enda haken var att det inte fanns en enda arbetare eller maskin pa plats. Bara att hoppa ur och vanta, alltsa. The south american way :-)

Buss som korde fast i leran. Vagen var turligt nog ovanligt bred har.

Har reparerar de vagen at oss.

Kvallsbild fran sista lodgen.

Sammantaget var det en fantastisk resa! Var grupp bestod bara av fyra personer, vi och ett cypriotiskt par. Kocken Pablo var helt otrolig och lagade tvaratters luncher och treratters middagar varje dag, samt omelett, fruktsallad eller pannkaka till frukost och fixade dessutom ett kalas mitt i djungeln! Guiden José hade arbetat i regnskogen i 20 ar och kunde det mesta om det mesta. Vi kom ur djungeln ratt sa myggbitna, men i ovrigt valbehallna - trots att vi fardats pa varldens nast farligaste vag, tva ganger!

Hejda djungeln!

Nu bar det av mot Titicacasjon och Bolivia.
Hasta luego!

Inkaleden och Machu Picchu!

Sa var det antligen dags for resans hojdpunkt, Machu Picchu! Framfor oss lag nu fyra dagars vandring pa den beromda Inkaleden, som varje dag lockar 500 aventyrslystna vandrare. Det hela borjade med ett kort informationsmote kvallen fore, dar vi fick traffa hela gruppen vi skulle vandra ihop med. Det var folk fran alla varldens horn; USA, Canada, Sydkorea, Irland, Schweiz, Frankrike och Thailand. Totalt var vi 16 personer, tva guider samt 21 helt otroliga barare som bar talt, kok, mat, samt den packning man betalade extra for att slippa bara sjalv (max 9 kg).

Dag 1
Forsta dagen skulle ha borjat tidigt med hamtning fran vart hostel kl 05.00. For Malins del borjade den dock redan 03.30 da hon vaknade med varldens rännesketa. Martin kande sig inte heller helt ok, sa vi var ganska oroliga over om vi kunde aka overhuvudtaget. Eftersom vi har sett fram emot vandringen i nastan 2 ar bestamde vi oss anda for att chansa och inledde resan med nagra jobbiga timmar illamaendes pa en skakig buss.

Val framme vid "Km 82" (vandringens startpunkt) kom nasta bakslag. Osregn. Nar vi sedan skulle kliva av bussen kom var guide och sa det som ingen ville hora, "Leden ar stangd, vi vantar har nagra timmar sa far vi se om vi lyckas overtyga bossen i Lima om att oppna den igen".

I vantans tider...

Efter en timme i bussen med hyfsat spand stamning och manga spekulationer kom forklaringen. Tva dagar tidigare fick 25 grupper vanda vid det sa kallade "Dead Woman's Pass" da det hade snoat ca 50 cm. En stund senare kom dock gladjebeskedet. De ansvariga for leden bestamde sig for att oppna forsta etappen, den som gar nastan hela vagen fram till Dead Woman's Pass.

Vandringen kunde borja!

Var grupp vid "Km 82". Det regnade ganska mycket,
darav vara snygga ponchos!

Martin vid startpunkten, the gate. Kan inte bli mer redo.

Utrustade till tanderna med regnklader, ponchos, rejala skor, vantar och stavar stapplade vi ivag. Efter nagra timmars vandring kom vi till den forsta arkeologiska platsen, (namn). Dar sag vi nagra av de grupperna som hade fatt vanda vid Dead Woman's pass, och som nu var pa vag till Machu Picchu den "latta" vagen langs med floden i dalen (den riktiga leden gar over bergen).

En bit kommer pa leden, ser ganska enkelt ut va?
Stavarna var verkligen en bra investering!

Vi vandrade vidare fram till lunch. Alla vara barare hade redan vandrat (snarare sprungit) om oss och stallt upp lunchtaltet och lagat mat pa rastplatsen. Nar vi ramlade in pa omradet, trotta och genomblota, stod alla barare och appladerade at oss, nar vi egentligen borde appladerat at dem. Dessa barare var helt otroliga. De bar ca 25 kg var, vissa av dem gick i sandaler, tunt kladda och snittalder pa runt 30, aven om de sag ut som 40 (nagra av dem var 50+). Oftast ar det bonder i narheten som behover extra pengar, men de kan bara jobba nagra ar for det sliter sa mycket pa kroppen.

Barare som packar ihop efter lunchen.

Just som det borjade morkna nadde vi var forsta taltplats som lag i en sluttning strax ovanfor en liten by. Bararna hade redan stallt upp talten, och nar vi krupit in och borjat gora iordning knackade de pa med nypoppade popcorn och te - lycka! Pa kvallen samlades vi i mattaltet for en fantastisk tvaratters middag. Efter ett besok pa den ytterst ackliga lagertoan slocknade vi sedan som sma ljus, val papalsade i vara varma sovsackar med regnet smattrandes mot taltduken.

Dag 2
Vackning kl 05.30, fortfarande med regnet smattrandes mot taltduken (och en del ratt sa blota grejer i det vattentata taltet, som visst bara ar vattentatt om inget nuddar taltduken...). Kl 07.00 borjade vandringen uppfor berget, idag hade vi 1200 hojdmeter att tillryggalagga (forutsatt att leden var oppen). Enda trosten var att vi skulle passera genom molnskogen (cloud forest) - en sorts regnskog som vaxer pa nagra tusen meters hojd. Efter fem timmars kamp mot konstant uppforsbacke/trappor i osregn kom vi antligen fram till checkpointen - 400 hojdmeter nedanfor hogsta toppen. Kalla, genomblota och utmattade sokte vi skydd fran snalblasten och det piskande regnet medan vi vantade pa besked om vi skulle fa fortsatta over Dead Woman's Pass eller ej.

Entering the cloud forest.

Malin i molnskogen. (Bilden vagrar att sta upp)

Till slut kom det - leden var stangd. Inte helt overraskande med tanke pa det radande vadret och att hela toppen var snotackt, men naturligtvis blev vi anda jattebesvikna. Nu aterstod att ga ner samma vag som vi kommit. Var guide (som var valdigt sugen pa att fa se toppen i sno, det var sju ar sedan sist och da missade han det) borjade genast fundera pa hur vi skulle kunna smita forbi stoppet och fortsatta vandringen anda. Var grupp var mattligt entusiastisk och efter en stunds diskuterande beslutades att vi skulle ga tillbaka ner. Precis da vi borjade vandra kom en ranger (som haller koll pa leden) och viftade hysteriskt med en kamera. Han hade precis varit uppe pa toppen och forhallandena hade forbattrats, varfor man nu beslutat att oppna leden! Snacka om tvara kanslokast.

En liten skymt av Dead Woman's Pass.

En forvantansfull grupp. Ingen av oss var jattesugen pa
att ga upp till Dead  Woman's Pass egentligen. Eller?

Saledes borjade vi istallet klattra uppfor berget. Till en borjan gick allt smartfritt. Sedan sag vi plotsligt en lavin langre upp. Sa en till pa andra sidan dalen. Nagra borjade fa kalla fotter och fragade guiderna om det verkligen var sakert? Joda, inga problem. Efter en stund byttes gruset mot slask och snart pulsade vi fram i ca 2 dm djup sno. Vi var rejalt andfadda, etappen gick mellan 3800 - 4200 m.o.h. och luften var tunn. Inte ens bararna var opaverkade, vissa hade bara sandaler pa fotterna och nagra stannade for att ata sno, sa vi delade vart vatten med dem. Plotsligt blockerades stigen av en snohog - lavinen fran tidigare. Att vanda var ju inte ett alternativ, sa vi klattrade over med hjartat i halsgropen och pinnade uppat sa fort vi kunde (10 steg - andas - andas - andas - 7 steg - andas - andas....for Malins del).

Malin vid lavinen som enligt vara guider inte skulle intraffa.
Och om det nu skulle komma en lavin, skulle den iaf inte
vara i narheten av leden. Pfft.

Har har vi honom, en stenhard snubbe. Det ar minusgrader,
han gar anda i t-shirt och sandaler med 25 kg pa ryggen.
Inget gnall. En barare helt enkelt. (Inget for kontorsnissar).

Till slut nadde vi antligen toppen! Efter nagra snabba segerbilder i snostormen paborjade vi den langa vandringen nerfor berget mot kvallens camingplats. Totalt lyckades bara fyra grupper ta sig over passet den har dagen (och inga dagarna fore), vilket innebar att vi fran och med nu var i stort sett ensamma pa leden (annars brukar manga klaga pa att det ar for trangt). Vi kom fram strax efter kl 16, och vid halv fem blev det - antligen - lunch! Bara ett par timmar senare at vi middag, sedan tog vi pa oss alla varma klader vi agde (vid det har laget var allt blott) och lyckades till slut (tack vare paltkoman?) somna i den iskalla, fuktiga natten.  

Segerbild i snostorm. Hojd: 4200 m.o.h.

Pa vag ned fran toppen. Det ser hemskt ut langt dar uppe.

Glada efter att ha klarat av vandringens svaraste etapp.
Nu befinner vi oss en bit ned pa andra sidan toppen.
Foga anade vi hur langt det skulle vara till campingen.

Vandringens kallaste campingplats.

Antligen lunch. (Bilden vagrar som vanligt att sta upp)

Dag 3
Idag var vi tvugna att ga 16 km, vilket var langre an ursprungsplanen, pga av allt strul med stangda leder o.dyl. Anderna bjod dock pa stralande vader (igenmulet med en solglimt har och var) och vandringen var sannerligen ingenting jamfort med igar. Under dagen hann vi besoka nagra maktiga inkaruiner (dem finns det gott om langs leden) och ansluta till den ursprungliga inkaleden - mycket har hittills varit en rekonstruktion. Under eftermiddagen borjade vi nedstigningen mot sista campingplatsen - 900 hojdmeter. Eftersom dagens vandring var langre an planerat fick vi praktiskt taget springa ner de sista timmarna - anda hann det bli morkt innan vi kom fram.

Har tappat suget lite, vill bara komma fram nu.

Det gar allt lite uppfor idag ocksa.

Glada igen, nu vantar snart bara 900 m nedstigning.
I bakgrunden syns ett av forten som Inkafolket anvande
for att halla koll pa trafiken langs leden.

Blomma langs vagen. Ingen aning om vad det ar,
men den var fin.

En vacker liten sjo pa vagen.
Det syns att det ar lite Cloud Forest har med.

Langre fram kom vi till ett nytt fort, nagot storre.
Jag passar pa att vakta lite. 

Bergstoppen i centrum av bilden ar sjalva Machu Picchu
toppen. Bakom den ligger staden. Nara nu!

 

Sa borjar den 900 m langa nedstigningen. 1000-tals trappsteg
vantade, vi hann knappt ned innan morkret foll.

Aven sma insekter maste ata ibland.
Titta till vanster i blomman.

Hela vandringen hade vi sett fram emot denna lagerplats - har finns namligen chans att kopa sig en varm dusch (vilket innebar den forsta duschen pa tre dagar nar det ar kallt och regnigt och duschvattnet haller en snittemperatur pa typ 5 grader) och lask/ol. Sa snart vi kom fram kom dock nasta bakslag - hela anlaggningen var stangd for renovering. Ingen dusch. Ingen lask. Nothing. Fan. Besvikelsen var total. Var guide (med diverse "maffiakontakter" langs leden, enligt egen utsago) lyckades dock pa nagot satt overtala dem att oppna duscharna enbart for var grupp. De var verkligen i behov av en renovering, men det var anda en av de basta duscharna i vart liv!

Pa kvallen blev det avskedsmiddag med tarta (som Malin fick skara upp eftersom hon stod nast pa tur att fylla ar) och avtackning av kockar och barare. Sedan var det bums i sang for att ladda infor den stora dagen imorgon!

Var fantastiska kock bakade en tarta mitt uppe i bergen!

De helt otroliga bararna, ingen slet sa mycket som de.

Dag 4

Helt doda...

Sergeant Frealdsson och Sergeant Wemminger skulle befinna sig i startposition kl 03:30 for snabb frukost och marsch till checkpointen som slapper igenom folk till den sista etappen. Den oppnar forst halv sex, men det galler att vara dar tidigt sa man hamnar langt fram i kon och kan njuta av Machu Picchu fran solporten utan alltfor mycket folk omkring. Idag var bada lite daliga i magen igen, sa det blev ingen sarskilt trivsam vandring den sista biten. Efter de sista 100 mordande nastan lodrata trappstegen (kanda som "the gringo-killer") var vi antligen framme vid "The Sun Gate", forsta platsen dar man kan se Machu Picchu (eller rattare sagt, borde kunna se den - hela dalen var tackt av moln).

The Gringo Killer!

Antligen framme vid The Sun Gate.

Utsikten fran The Sun Gate. Har far vi en forsta skymt av
Machu Picchu.

Efter en stund lattade molnen och vi fick var forsta skymt av ett av varldens sju underverk! Sedan vantade ca 45 minuters nedstigning innan man nadde sjalva staden. Vadret slog om till stralande sol och vi kunde njuta av nagra timmars guidad rundtur och egen tid i staden. Det var en speciell kansla att veta att man var en av ca 30 bland de tusentals besokarna som verkligen hade gatt hela inkaleden, 49 km, for att slutligen fa njuta av denna magnifika plats.

Den ar verkligen fantastisk!

Vara underbara guider som har forklarar hur Inkafolket
brot loss sten fran bergen. De hackade ut hal mha meteorit-
verktyg, for att sedan fylla med tra och halla pa vatten.
Nar traet svallde sprack berget, efter ca 3 manader.

Varldens tre underverk samlade pa en och samma bild!

Machu Picchu

The End.

Cusco - staden dar allt hander!

Hej!

Efter annu en tidig morgon och ett mycket valorganiserat peruanskt inrikesflyg, har vi nu lamnat Lima och anlant till Cusco. Var van Angelo hade naturligtvis en kontakt har som kunde skaka fram ett dubbelrum med kort varsel. Vardinnan pa detta hostel, Girasoles, var snabbt framme med coca-thé och broscyren med vilka utflykter vi skulle gora under de 3 dagar vi hade innan vandringen till Machu Picchu skulle borja. Sjalva hade vi tankt oss en lugn forsta dag for att acklimatisera oss till den hoga hojden, men bara nagra timmar senare fann vi oss sjalva pa en buss pa vag  for att se byarna och inkaruinerna i bergen runt Cusco. Vi larde oss snabbt att det finns oandligt mycket historia att lara om inkacivilisationen och alla dess lamningar.


Forsta dagen kande vi av hojden ordentligt, med andfaddhet, hjartklappning och huvudvark. Med hjalp av coca-thé och ett litet rod/vitt piller sa var vi snart pa banan igen. Som ni ser pa bilden, coca blad och varmt vatten, thats it!

Cusco fran ovan, fantastisk stad, den skall tydligen vara formad som en puma fick vi veta pa varan stadstur. Puman, ett av de tre heliga djuren som de gamla inkas dyrkade, representerade styrka. De ovriga tva ar kondoren (koppling manniska-gud) och ormen (vishet).

En peruansk pojke som vi motte pa det stora torget, Plaza de Armas.

Sacsayhuaman - En av de forstorda inkalamningarna. Denna var ursprungligen formad som en blixt, innan spanjorerna kom och forstorde den, runt 1600-talet, om vi minns ratt.

Har star vi framfor vad man tror ar den absolut storsta stenen i hela inkariket, iaf den delen av inkariket som ar dagens Peru. Denna sten vager over 120 ton. Vi fick tidigare under dagen se den minsta stenen i inkariket, den matte ca 1 cm3. 

Andra dagen akte vi till The Sacred Valley. Vi besokte en liten marknad och den gamla inkastaden Ollantaytambo. Har fick vi lara oss hur man byggde dessa inkastader, hur man fraktade de otroligt stora stenarna och hur man ser skillnaden pa inkadelarna och de senare koloniala delarna byggda av spanjorerna. Trots detta kan vi inte for vart liv begripa hur det gick till.

Har ser man tydilgt hur de gamla inkas byggteknik skiljer sig fran de
senare spanjorernas. Inkafolkets otroliga precision och skicklighet
kan nog ingen forsta sig pa. Ingen vet idag vilka verktyg man
anvande sig utav, vilket gor det annu svarare att forsta hur
det var mojligt att genomfora

Sacred Valley

Pa vag upp till Ollantaytambo. 

Val uppe, pa bergsvaggen i bakgrunden ses (om man zoomar lite)
hus at gudarna, samt arbetarna som byggde  staden.

 

En liten papegoja halsade pa nar vi at lunch. Har fick jag antligen
mojlighet att anvanda min max-zoom pa mitt 55-300 objektiv =)

Tredje dagen bjod pa 5 grader och osregn. Ingen fara, om det inte vore for att prognosen sager att det ska halla i sig de forsta dagarna av var vandring (som borjar imorgon) och att det nu snoar pa den hogsta toppen, dead womans pass.... Idag fick nagra grupper vanda, sa vi hoppas att vi kommer fram! I Cusco hanger dock ingen lapp over vadret - har pagar saval religiosa festivaler som bilracingtavlingar mitt i stan, dag och natt :-)

Men som var guide sade till oss ikvall...om en 84-arig tant har klarat vandringen sa klarar la vi den!!

Hasta luego!